Det bästa jag sett!

Har under lördagen försökt smälta det jag var med om fredag kväll den 6 maj 2011. Jag har sett massor med konserter under mina 28 år som hårdrockare. Jag har sett Iron Maiden, Kiss, Metallica, Judas Priest, Mötley Crüe, Scorpions, Saxon, Whitesnake, Def Leppard, Dio, Deep Purple, Motörhead osv osv osv.

Jag har däremot inte sett något så bra som konserten jag bevittnade denna fredagskväll i maj 2011. Jag har sett Rush två gånger tidigare och även dessa spelningar har skett i Globen och dom har båda varit sjukt bra. För mig kan man säga att det blev tredje gången gillt. Precis allt stämde. Jag som brukar rycka hårsnodden och headbanga, spela luftgitarr tills det att den blir ostämd, vråla med i alla texter även om jag inte kan dom kom på mig själv att bara stå med ett fånigt leende under tre timmar. Det var så ofattbart bra så egentligen känns dessa rader överflödiga.

Plattan "Moving Pictures" framfördes i sin helhet och jag rös när introt till "Tom Sawyer" ljöd i högtalarna. En detalj som var så sjukt bra var det faktum att dom spelade plattan utan tillstymmelse till mellansnack. En magisk "Red Barchetta" följdes av en lika fantastisk "YYZ" och en bedårande "Limelight". Efter "Vital Signs" så talade Geddy Lee om att: "That was Moving Picture". Såna här små detaljer älskar jag och även fast andra inte ens tänker på dom så kan det förändra en hel konsert för mig.

Den enda detalj jag kan ha lite synpunkter på är trumsolot. Neil Peart levererade ett superbt solo, men i mitt tycke så var hans solon på de två tidigare spelningarna ännu bättre. Men varför ta upp detta egentligen med tanke på att denne man garanterat är den trummis i världen som har det renaste cymbalslaget (om man kan säga så). För att citera min arbetskamrat Jocke Gröhn:

-Det finns bra trummisar, det finns fantastiska trummisar och så finns Neil Peart.

Låtvalet är också något jag kan diskutera, men de låtar jag inte fick mig till livs kan jag lyssna på hemma om och om igen. En fantastisk kväll var det och jag är garanterat på plats när bandet gästar vårat land nästa gång. Till de som har lyckan att se bandet i Malmö söndagen den 8 maj kan jag bara säga att jag är hur avundsjuk som helst på er att ni har det fantastiska framför och inte bakom er.

Men jag  har minnen och de kommer att bäras med mig i många månader och år framöver.

Vi säger så.