Sweden Rock 2011 har avslutats och det sålde slut även i år. Inte så konstigt med tanke på att det trots allt är Sveriges bästa festival (Rockstad: Falun är bra, men inte riktigt i SRF's klass ännu). Med dessa inledande rader kan det tyckas konstigt att jag inte närvarade på årets festival. Jag har kommit till den insikten att jag nog blivit bekväm på äldre dar och inte lika tarv på att festa i fyra/fem dagar i sträck längre. Visst man behöver inte festa, men när man väl är på plats i ett förhoppningsvis soligt Norje så är det förbannat svårt (skulle vilja säga omöjligt) att låta bli. Det jag bestämt mig för är i alla fall att jag har inte åkt för sista gången, men jag har tältat för sista gången. Nästa gång blir det stuga eller nåt liknande.
SRF betydde allt för mig några år i början på 2000-talet. Jag började banne mig räkna ner samma dag jag kom hem inför kommande års festival. Jag har märkt att detta visat sig vara ett beteende som är mer regel än undantag i alla fall om man går till vissa individer som hänger på Sweden Rocks Messageboard. Mitt första år var 1999 och trots att det var betydligt mindre folk då så visade det sig direkt att festivalen höll hög klass. Banden jag bevittnade då var bland andra HammerFall, U.D.O., Scorpions och Manowar. De sistnämnda gjorde en av de sämsta spelningar jag någonsin sett.
Sweden Rock har genom åren bjudit på massor med goda minnen såväl fyllerelaterade som konserter som varit sjukt bra.2002 var året då Halford bjöd på "Jawbreaker" som är en av de absolut bästa låtar Judas Priest gjort. 2003 var året som jag för första gången fick se Y&T live och detta band är vissa dagar det bästa som denna jord begåvats med. 2004 var året då jag fick se både Danger Danger och Pink Cream 69 göra fantastiska spelningar trots tidig speltid på respektive dag. 2005 var året då jag sov så gott när Accept spelade samt var i fullkomlig extas när Mötley Crüe stängde det årets festival. 2006 var året när det kom fram en kille och bjöd på bärs för att jag sättit alla ackord på min luftgitarr när Queensryche körde plattan "Operation:Mindcrime" i sin helhet. 2006 var också året jag stod och vrålade AOR rakt ut när Journey spelade. 2007 var året jag stod och tittade på Kreator i tron att det var White Lion jag såg. 2008 var året när Tesla kom till Norje och körde över allt annat som en ångvält. "Hang Tough" var ett av de största upplevelserna jag haft under en live konsert. 2009 var året jag var på festivalen senast och det sista jag såg var Heaven & Hell med det sämsta ljud jag någonsin upplevt live. Hela konserten var ett stort hån mot Tony Iommi då hans gitarr drunknade totalt bland trummor och bas.
I morgon går vi tillbaka till nutid och då blir det en recension på senaste plattan med Arch Enemy.
Vi säger så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar