R.I.P. Jon Lord

Musikstilen som min far kallar för jävla dunka dunka och där ingen musiker kan spela samma låt lika två gånger i rad kallar jag för hårdrock och det är inte bara en musikstil för mig utan också en livsstil. Precis allt började den där soliga sommardagen för snart 29 år sedan (24/7-83) när jag lånade det där kassettbandet som innehöll Kiss- Alive. Jag kände mig skittuff när jag fick hänga med Peter Tägtgren och dom tuffa grabbarna i skolan. Det var nämligen VI som lyssnade på Kiss och det var bara bäst. Mina första plattor jag köpte var "Defenders Of The Faith2 med Judas Priest och "Kiss Alive 2". Jag minns än idag att dessa plattor beställdes från  Skivor & Band. Jag minns också julen 1985 när jag hade önskat och fick "Down For The Count" med Y&T. Jag minns alla dagar jag var hemma och suktade i bröderna Palosaaris vinylback. Där fanns det en hel del fantastisk musik.

Efter att ha blivit lite nostalgisk så är det fruktansvärt ledsamt att de gamla hjältarna börjar falla ifrån. Martin Forssman skrev i en krönika i Sweden Rock Magazine för några år sedan att dagen då Ronnie James Dio dör så är det början på hårdrockens död också som vi lärt känna den. Den 16 maj 2010 avled Ronnie James Dio och även Gary Moore och Phil Kennemore (basist i Y&T) har avlidit den senaste tiden.

Jon Lord var en fantastisk musiker på alla sätt och vis och på det sättet som han dominerade Deep Purples ljudbild finns det ingen annan som kan göra efter. Jon Lord var unik som musiker och han lämnar ett fruktansvärt tomrum efter sig. Jag hade chansen att beskåda Deep Purple med Jon Lord på Sweden Rock 1999, men det blev mest att lyssna från min plats i gräset där jag däckat. Jag tänkte som min lilla hyllning till Jon Lord bjuda på en länk till låten "Knocking At Your Backdoor" där bandet visar prov på oerhörd perfektionism (lyssna på det fantastiska introt) samtidigt som det är ett spelhungrigt och lekfullt Deep Purple vi får beskåda Pur magi

Rest In Peace Jon Lord.

Vi säger så.