Black Sabbath!

Sweden Rocks Message Board är ett fantastiskt ställe när man vill diskutera en av livets största väsentligheter, nämligen musik. Den senaste tiden är det Black Sabbath som varit i fokus där det har diskuterats vad som är bäst, vad som är sämst och vad som hamnar mitt emellan. Det som diskuterats flitigast är bandets album "Headless Cross" som släpptes 1989. Det är enligt vissa en dåligt producerad skiva. Det är för glättigt och inte lika mörkt som Sabbath är kända för. Det är helt enkelt dåligt enligt vissa för att allt som gjorts där inte Ozzy Osbourne sjunger är skräp.

Musik är fantastiskt av den enkla anledningen att det finns alltid någon som inte tycker som en annan och det är väl en jävla tur det. Det vore väl hur tråkigt som helst om alla i hela världen skulle tycka att Black Sabbath var världens bästa band eller om varenda karl på jordklotet skulle börja onanera så fort dom får se Lee Aaron på bild.

I mina öron är debuten med Black Sabbath bland det sämsta jag hört alla kategorier, men naturligtvis har jag respekt för de som tycker att den är det bästa som hänt musikhistorien. När det gäller Black Sabbath så har jag i många, många år haft svårt för plattorna med Ozzy även om det börjar släppa på vissa håll. Perioden med Ronnie James Dio är klockren och även "Born Again" med Ian Gillan på sång är helt okej. För mig blev dock Black Sabbath intressanta i samband med att jag hörde låten "The Shining" på Rockbox. Plattan heter "The Eternal Idol" och året var 1987. Nu ska i ärlighetens namn erkännas att så mycket mer bra än nämnda "The Shining" finns det inte på plattan.

Uppföljaren däremot är bland de tio bästa plattorna som släppts någonsin. "Headless Cross" är en skapelse som aldrig hade funkat med Ozzy Osbourne på sång. Detta är Tony Martins så kallade magnum opus. Här visar han vilken fantastisk sångare han är. Och nog fan innehåller även denna platta de tunga riff som Tony Iommi är välkänd för. En av tidernas bästa trummisar Cozy Powell finns också med i bandet vid tidpunkten för denna platta. Precis allt med "Headless Cross" är bättre än Sabbaths 70-tal med Ozzy på sång. Till de som inte tror mig så råder jag er att låna ett öra till titelspåret, "Devil & Daughter", "Black Moon" eller den fantastiska "When Death Calls".

Ni får mer än gärna tycka att jag har helt fel i mina tankar och funderingar, men kalla mig inte dum i huvudet för det. De som gör det (tro mig de finns) måste leva ett oerhört inskränkt liv där bara de själva existerar.

Vi säger så.