Dagen efter!

För oss sportintresserade i allmänhet och hockeyintresserade i synnerhet kommer det nog aldrig att riktigt sjunka in det tragiska som hände under gårdagen. KHL skjuter upp premiären och på måndag spelas premiäromgången. Dessutom kommer Lokomotiv Jaroslavl att spela i KHL kommande säsong. Stödet från fans, rysk hockey och hockeyvärlden i övrigt är enormt och laget kommer att spela med juniorer samt att man kommer att få välja bland två eller tre spelare från de örvriga lagen i KHL. Intresset från spelare som har Lokomotiv Jaroslavl som moderklubb ska visst också vara enormt och många är intresserade att komma hem och spela för klubben och samtidigt hedra de omkomna spelarna.

Som jag skrev i går så skulle gårdagens inlägg handlat om Jon Knuts, men jag var inte riktigt i fas i går från det att jag fick reda på vad som hänt i Ryssland. Efter nummer elva kommer inte nummer tretton utan nummer tolv. Det vet alla utom min chef som varje år tror att februari innehåller 31 dagar. Nummer 12 kommande säsong har ytterligare ett nyförvärv och det är Michael Raffl från Österrike. Michael är född den 1 december 1988 och födelseorten är Villach. Jag har personligen inte sett så mycket av denne herre förutom några byten i matchen mot Västerås i Clas Ohlson Cup. Han utgick skadad i den matchen nämligen. Jag vet också att han är vänsterskytt och att han förra säsongen gjorde 55 poäng (26 mål+29 assist) på 50 matcher i Villacher SV i den Österrikiska ligan. Dessutom svarade han för 9 poäng (5 mål+4 assist) i slutspelet. Det svämmar över av forwards i årets upplaga och det ska bli spännande att se hur Raffl tar detta med nytt land och troligtvis nytt spelsystem.

I morgon är det dags för Jon Knuts och nästa lördag är det dags för premiär.

Life must go on.

Vi säger så.

När orden inte riktigt räcker till!

De som känner mig vet att jag aldrig har problem att få fram ord när jag pratar. Jag har kanske något som kallas talets gåva vad vet jag. Dagens inlägg var tänkt att handla om Leksands nye skyttekung Jon Knuts, men i stället så raserades hela hockeyvärlden tidigare idag när det ryska KHL-laget Lokomotiv Jaroslavl på väg till match i Minsk kraschade med sitt flygplan och nu i kväll så är det 43 av 45 som avlidit och chansen är nog inte så stor för de två som överlevt heller.

Sverige har förlorat sin landslagsmålvakt Stefan Liv och naturligtvis är det en stor tragedi för svensk ishockey, men tänk på alla de som förlorat sin pappa, sin son eller sin livskamrat. Det måste kännas fruktansvärt. En annan sak som känns fel är alla spekulationer kring såna här händelser. Vissa uppgifter talade om att Ruslan Salei åkt före till Minsk av personliga skäl och så visade det sig att så var inte fallet utan han är en av de 43 omkomna. Att som anhörig få det första beskedet och känna hoppet växa för att sen bara känna sitt liv slås i spillror måste kännas fruktansvärt.

Stefan Liv, Olexander Viyukhin, Vitali Anikeyenko, Mikhail Balandin, Robert Dietrich, Marat Kalimulin, Karel Rachunek, Ruslan Salei, Maxim Shuvalov, Karlis Skrastins, Pavel Trakhanov, Yuri Urychev, Gennadi Churilov, Pavol Demitra, Alexander Kalyanin, Andrei Kiryukhin, Nikita Klyukin. Jan Marek, Sergej Ostapchuk, Daniil Sobchenko, Ivan Tkachenko, Josef Vasicek, Alexander Vasyunov och Artem Yarchuk har avlidit i denna oerhört tragiska olycka. Dessutom så är tre stycken habila fd NHL-spelare omkomna också i egenskap av tränare för klubben. Brad McCrimmon, Alexander Karpovtsev och Igor Korolev.

Jag har tidigare i kväll gråtit över detta trots att jag inte har nån personlig koppling till någon av spelarna, ledarna eller personalen i planet. Jag har gråtit över det faktum att det är så oerhört tragiskt att ett helt hockeylag bara försvinner på några sekunder. Tack och lov så händer detta inte speciellt ofta med tanke hur mycket plan som trafikerar jorden varje dygn.

Dessa ord har tagit flera timmar att först få fram i huvudet för att sen få ner här. Jag ber till gud att det aldrig ska hända igen.

R.I.P. Lokomotiv Jaroslavl

Slaktarn från Smedjebacken!

 Oj oj oj vad det börjar suga i hockeytarmen nu. Premiären mot Rögle är endast elva dagar bort och sen ska man frivilligt må dåligt ett halvår igen. Konstigt egentligen hur man är funtad som människa. Det börjar snackas en del hockey på jobbet även om en kund sa något klokt idag. Han menade på att det inför denna säsong pratas mindre hockey och det verkar som vi leksingar håller andan för vi vet inte riktigt var laget står spelmässigt, hur många supportrar som tröttnat att se allsvenskan live och naturligtvis hur klubben mår ekonomiskt. Svaret på den första synpunkten får vi svar på snart med tanke på att Rögle (borta), Örebro (hemma) och Mora (borta) är de tre första motståndarna i serien.

Från Smedjebacken kommer dagens spelare som jag synar lite extra. Martin Karlsson föddes den 1 maj 1991 i Falun och moderklubben är Smedjebackens HC. Som spelare så är Martin eller "slaktarn" som han också kallas en stor favorit på norra stå och det av den enkla anledningen att han match efter match efter match efter match går ut på isen och bara kör järnet. Martin Karlsson kommer aldrig att bli någon skyttekung, men förhoppningsvis kan han krypa under skinnet på motståndarna även kommande säsong och vara så där ettrig och jävlig som bara han kan vara. En annan sak som är kul är att Martin blir så otroligt glad när han gör mål och det spelar ingen roll vad ställningen är heller. Förra säsongen lånades "slaktarn" tillsammans med Martin Janohls ut till Arboga i Division 1 och det hoppas jag vi slipper se denna säsong.

Det andra ämnet förutom hockey som ligger mig varmt om hjärtat är hårdrock och tisdagar har blivit den dag i veckan när jag synar ny musik. Det är inget undantag i dag och som vanligt har jag lyssnat och betygsatt efter endast en genomlyssning. Bandet denna vecka kommer från Usa och heter Black Stone Cherry. Senaste plattan heter "Between The Devil & The Deep Blue Sea" och är en trevlig historia förutom att 15 låtar är för mycket. En platta mår bäst av att innehålla 10 låtar även om det finns lysande undantag från den regeln också. Problemet med Black Stone Cherry är att dom inte har låtar som gör det hela så intressant som jag skulle vilja över hela plattan. Öppningsspåret "White Thrash Millionaire", avslutande "Die For You" och den i mitt tycke riktigt bra låten "In My Blood" håller dock tillsammans med några låtar till måttet. Sett till helheten stannar betyget på 5,26 och det är inte så tokigt för endast en lyssning, men det kunde varit betydligt bättre om plattan innehållit färre låtar. Bandet Black Stone Cherry är nämligen ett band med en oerhört stark potential och i framtiden kan bandet kanske nå upp till de största banden inom genren.

Bästa Låtar:
3p In My Blood
2p Staring At The Mirror
1p Die For You


Tidigare Recensioner:
Bad Habit- Atmosphere (4,84)
Benedictum- Dominion (5,38)
Bloodbound- Unholy Cross (5,54)
Bullet- Highway Pirates (4,90)
Burzum- Fallen (5,28)
Amaranthe- S/T (5,25)
Cavalera Conspiracy- Blunt Force Trauma (6,00)
Agnostic Front- My Life My Way (4,69)
Avantasia- The Flying Opera (Live) (4,94)
Axenstar- Aftermath (5,80)
Children Of Bodom- Relentless Reckless Forever (5,11)
Arch Enemy- Khaos Legions (5,21)
Alestorm- Back Through Time (4,63)
Black'n Blue- Hell Yeah (4,76)
Anvil- Juggernaut Of Justice (5,66)
Crowbar- Sever The Wicked Hand (4,66)
Danger Avenue- Long Overdue (4,25)
Deicide- To Hell With God (4,60)
Destruction- Day Of Reckoning (5,00)
Autopsy- Macabre Eternal (4,16)

Vi säger så.

Gud är hemma igen!

I morgon tisdag släpps samtliga biljetter till kommande säsongs hemmamatcher i Tegera Arena och naturligtvis hoppas och tror vi på ett snitt över 5000 personer kommande säsong. Känslan är något ljusare nu efter att laget varit i Norge och vunnit en turnering i Lillehammer. Att sen Jon Knuts är skyttekung med 6 mål såhär långt på försäsongen är en otrolig skräll och oddsen på det torde vara skyhöga. Att Jensa gjort 6 mål också är precis som det ska vara och hade han inte missat öppet mål mot Örebro så hade han stått på 7 gjorda.

Mina funderingar idag handlar om Gud Fader själv eller Pelle Prestberg som han också heter. De två säsonger som han spelat i Leksand har resulterat i fantastiska 122 poäng på 91 matcher och det är sjukt bra siffror det. Jag och många andra kommer att ha skyhöga förväntningar på denne sympatiske värmlänning kommande säsong. Tyvärr så visade Pelle i Clas Ohlson Cup att bettet i skridskoåkningen inte finns där ännu och hans välkända skott var ungefär som en ärtbössa. Skulle dock tro att när det börjar dra ihop sig så kommer vi att få se en annan Pelle Prestberg.

Den 5 februari 1975 föddes Pelle i Karlstad och moderklubben heter Munkfors. Det är i Färjestad som de största framgångarna kommit och så sent som i våras var han med och spelade hem ytterligare ett SM-guld till Karlstadklubben. Nu är tanken att han tillsammans med två andra nyförvärv (Mattias Timander och Gabriel Karlsson) ska föra Leksand tillbaka till Elitserien. Det var riktigt nära senast han spelade i Leksand. Det året AIK tog sig tillbaka var Leksand ett ribbskott hemma mot Rögle (Tomas Kollar) från att ta sig tillbaka. Det känns i och för sig som dom får skylla sig själva att dom misslyckades efter den totala förnedringen nere i Växjö där elitserieplatsen nästan skulle fixas för att sen defileras hem i sista matchen hemma mot Almtuna.

Välkommen hem Pelle.

Vi säger så.

Kyrkresan går vidare!

Om det är något jag fick lära mig i helgen så var det att jag måste vara tidernas största tidsoptimist. Vänner från Skåne, Värmland, Södermanland och Dalarna fanns på plats i lördags för att som tanken vara avnjuta hårdrock under 14 timmar. Tidsmässigt så sket det sig totalt och när sista låten med Gary Moore & Phil Lynnot tonade ut så hade 17 timmar gått. Det hela funkade trots allt för att det satt tåliga personer i vårt vardagsrum. Ett stort tack riktas till er som fanns på plats och jag hoppas att vi ses om två och ett halvt år när det är dags för nästa musikmaraton.

Joonas Rönnberg är ett nyförvärv som Tommy Salo har handplockat från Oskarshamn. Han är född den 19 februari 1983 i Vantaa, Finland. En stor rackare handlar det om och med sina 192 cm och 99 kilo så kommer det att smälla duktigt i sargerna i framförallt Leksands försvarszon i vinter. Det enda jag sett av Rönnberg är de två matcherna jag bevittnade i Clas Ohlson Cup och jag tyckte det såg stabilt ut. Defensivt är Rönnberg den spelare som gör att Grand-Pierre inte kommer att saknas allt för mycket och offensivt så står han fortfarande uppsatt som målskytt mot Lillehammer på Leksands hemsida även om det målet gjordes av Jacob Blomqvist. Statistiken för Rönnberg i Oskarshamn förra säsongen 12p (3 mål+9 Assist) på 49 matcher.

Eftersom bloggandet låg nere under lördagen så tittar vi lite grann på ytterligare ett av årets nyförvärv. När Mattias Timander blev klar för Leksand så var det endast 37 jag såg framför mig. Då var det inte klart att han skulle få nummer 37 på sin tröja utan 37 i detta fall var hans ålder och jag tänkte vad fan ska dom med en gammal back till. Jag gör avbön för att vissa fick höra elaka kommentarer och för att jag hade så fruktansvärt fel. Mattias Timander kan vara den bästa värvning Leksand gjort de senaste 20 åren. Han var en riktig fältherre i matcherna mot Västerås och Örebro och om inte skador stör så kommer Timander att snitta över 30 minuter per match i hockeyallsvenskan 2011/12. Nyttig i alla spelformer och två mål redan på försäsongen vittnar om stordåd som målskytt också.............kanske :). Tittar man igenom Timanders karriär så känns det som att det skulle ta hela dagen att beta av den. Förutom en säsong i Husum (Division 1) så har han varit Modo trogen under sina år i Sverige. Boston Bruins, Columbus Blue Jackets, New York Islanders och Philadelpfia Flyers har representerats i NHL och nu ska han försöka att föra Leksand tillbaka till Elitserien. Det som slår mig är att Mattias Timander aldrig spelade TV-pucken. 19 poäng (4 mål+15 assist) blev det på 55 matcher i Elitserien förra säsongen.

Välkommen till Leksand Mattias.

Kyrkresan går vidare och förra veckan befann vi oss i Vågbro som är en förort till Söderhamn. Vi sätter oss i bilen och letar på skyltar med texten centrum för det är nämligen i Söderhamns centrum vi hittar nästa kyrka på vår resa. Ulrika Eleonora Kyrka är namnet på kyrkan som började byggas den 11 september 1685. Där prästgården står idag stod den första träkyrkan i Söderhamn som invigdes 1621. 100 år senare brändes den kyrkan ner av ryssen, men då hade redan Ulrika Eleonora Kyrka byggts och den klarade sig. Hösten 1692 invigdes kyrkan som fick sitt namn efter drottningen eftersom hon gjort stora donationer till kyrkan. Klockstapeln byggdes 1748 och det var samma år som storklockan gjöts om.

Kyrkoherde Lars Portuan tog initiativ till kyrkans byggnad och den är byggd som centralkyrka med korsarmar och torn i mitten. I något som kallas prostvisitation skrevs 1787 att denna kyrka var prydligast i landet på utsidan, men invändigt behövde den snarast rustas upp. Predikstolens stomme härstammar från 1680-talet och pryds av sex snidade figurer. Den nuvarande altarprydnaden kom till kyrkan 1825 och krucifixet är skänkt av Kyrkobrödrakåren 1971.

Bilden på kyrkan är tagen av undertecknad. Bilden på Mattias Timander är hämtad från swedishislander.wordpress.com och bilden på Joonas Rönnberg har hämtats från wikipedia. Texten om Ulrika Eleonora Kyrka har skrivits om en del, men på sidan 70 i boken Våra Kyrkor från Klarkullens Förlag hittas den.

Vi säger så.

Långväga gäster!

Sverige förlorade i EM-kvalet mot ett Ungern som enligt media skulle ha ett försvar i division 5 klass. Frågan är då vad Sverige hade för det jag såg var banne mig inte bra. Andreas Granqvists insats på Ungerns 2-1 mål var bland det sämsta jag sett på en fotbollsplan och där kan vi verkligen prata division 5 klass. Leksand spelar just nu träningsmatch mot Sparta Sarpsborg i Lillehammer och leder efter två perioder med 5-1. Samtidigt så sitter jag och roar gäster från Ängelholm, Eskilstuna och Sunnansjö med en liten tävling där de medverkande ska känna igen de artister som var placerade som nummer 100 på de 26 årslistor Kaj Kindvall presenterade mellan 1985-2010 på sin Trackslista i radions P3.

Dagens fundering kring Leksands IF handlar om Patrik Norén och här pratar vi om Leksands framtid. En återkomst till Elitserien är nog dock nödvändig om laget ska få behålla spelare som Patrik Norén. Patrik är född den 1/12-92 och moderklubb är Säters IF. Storleksmässigt är Norén bland de mindre spelarna på Leksands backsida, men han lyckas ändå på något vis lösa de flesta situationer i alla fall på ett lugnt och säkert sätt. Där Bibic är lite valpig spelar i stället Patrik med en helt annan pondus. Tyvärr fick han sista delen av förra säsongen spolierad tack vare en ful armbågstackling nere i Växjö så statistiken blev 30 matcher, 1 mål och 11 assist. Kommer ihåg en match mot Rögle där Patrik tillsammans med Stefan Erkgärds kom upp i foajen och svarade på frågor angående matchen. Patrik skämdes ögonen ur sig över insatsen och det med all rätt för det var bland det sämsta jag sett Leksand prestera någonsin. Jag tänkte gå fram och säga åt Patrik och Stefan att om ni betalar mig 100 kronor får ni signera min tröja. Så dåliga var dom.

I morgon hårdrocksmaraton mellan 09:00-23:00.

Vi säger så.

Leksands IF!

När Tommy Salo tog över som sportchef i Leksand så spottades det i nävarna och nu skulle det minsann bli ordning på torpet med all skit. Det skulle inte köpas ut några kontrakt utan de spelare som inte var önskvärda i laget säsongen 2011/12 skulle minsann få följa laget bäst dom ville. Därför blir jag rätt så sur när jag läser att Leksand köpt ut Jean-Luc Grand-Pierre från sitt kontrakt. Det är konstigt att det först grinas över att det inte finns pengar för att det sen helt plötsligt finns kapital. Detta förändrar inte min syn på laget när det gäller den sportsliga biten, men det är förbannat synd att hockeyn tyvärr kommer i andra hand i Leksand nu för tiden.

Spelaren jag tycker till om i dag är Kenny Källström och det är en spelare som jag personligen tycker levt på lånad tid länge i Leksand. Hade jag fått välja så hade vem som helst av Grand-Pierre, Erkgärds eller Moe varit kvar och den som fått lämna skutan hade varit Kenny Källström. Född den 31/7-89 och där moderklubben heter Avesta kommer han i alla fall från Dalarna och det är väl i princip det enda positiva. Anledningen till att jag inte gillar Kenny som spelare är att det känns osäkert i egen zon när han är inne på isen och det funkar inte offensivt heller. På 49 matcher förra säsongen blev det 17 poäng fördelade på 6 mål och 11 assist. Det är nu upp till Kenny Källström att bevisa för mig att jag har fel i det jag precis skrivit.

Till sist sänder jag en tanke till Wade Belaks familj som idag nåddes av beskedet att Wade tagit sitt eget liv. Det är den tredje NHL-spelaren som dör efter att förra säsongen spelats klart och det andra där det rör sig om självmord. Förbannat trist är det.

Vi säger så.