Moral är något som Leksands IF visat brist på tidigare år. Att vika ner sig har det inte varit brist på dock och därför känns Leksands IF säsongen 2012/13 som något vi fans inte upplevt på många, många år. Om vi vrider tillbaka klockan två säsonger så går laget inte ens till kvalserien. Tomas Kollar är kapten och lyckas inte bära laget på sina axlar mycket tack vare en skada. Jesper Ollas är fortfarande kvar och stärker ytterligare sin ställning som en ikon i föreningen Leksands IF. Jens Bergenström trampar runt i hörnen och det händer inte mycket. Patrick Galbraith heter målvakten som ger ojämnheten ett ansikte där han ena stunden gör tidernas räddning för att i nästa byte släppa in en otroligt billig puck. Den här säsongen är den överlägset dystraste jag upplevt sen jag på allvar började intressera mig för Leksands IF i slutet av 80-talet. Leksand fick spela förkval och där förlorade man bland annat två matcher mot Mora och en mot Västerås. Ingen kvalserie med andra ord.
Förra säsongen började det hända lite positiva saker. Tommy Salo kom in i stormen mitt under säsongen 2010/11 och han fick börja med att köpa ut kontrakt vilket aldrig är optimalt. Eric Moe skickades ut i kylan och hamnade till slut i Sundsvall på lån. Tomas Kollar valde pengarna i Malmö och Jesper Ollas valde elitserien och Brynäs (blev senare svensk mästare och det var han värd). Salo köpte in Jens Holmström från Oskarshamn och Erik Hanses blev tidigt utsedd till förstemålvakt. En österrikare vid namn Michael Raffl hittades och en viss Mattias Timander blev nobbad av HV71 och hamnade i stället i Leksand. En liten retsticka vid namn Tobias Forsberg hittades i Västerås och en stor hockeyartist vid namn Johan Ryno kom under säsongen från Oskarshamn. Kvalserien blev det och det utan förkval och i denna kvalserie bröts en viktig spärr. Leksand vann nämligen premiären mot Örebro och kvalseriens premiärmatcher har varit en mardröm för Leksand tidigare. I match två ligger man under hemma mot Timrå (0-2) och är ett stolpskott från Bergenström med mindre än två minuter kvar från att vinna matchen med 3-2. Nu vann i stället Timrå matchen efter ett mål i förlängningen, men vad hade hänt om Leksand haft sex poäng efter två matcher? Det får vi aldrig veta. Det som vi däremot vet är att en viss Jacob De La Rose i allra högsta grad hjälpte till att skicka ner Djurgårdens IF i hockeyallsvenskan. Datumet var den 31 mars i år och för er som vill friska upp minnet bjuder jag på denna länk: Leksand-Djurgården 2-0
Och denne Jacob De La Rose har fortsatt sin utveckling, men framförallt så har Leksands IF denna säsong något som kallas kontinuitet. Endast två nyförvärv plockades in till denna säsong och dessa två herrar har Salo scoutat väldigt väl för båda har spelat oerhört framträdande roller hittills. Kevin Kapstad plockades in från den tyska andradivisionen och Pär Edblom kom från seriekonkurrenten Örebro. Pär Hellenberg plockades in som tränare bredvid Appelgren och en matchplan har funnits sen premiären mot Karlskrona (5-1). Tålamod är något som borgat för framgång för Leksand har hamnat i underläge i många av sina matcher och det har visats en fantastisk moral i vissa matcher när underlägen inte bara har ätits ikapp utan det har även slutat med trepoängare i slutändan. Det som sitter närmast på näthinnan är matchen mot Örebro i lördags när underläget är 0-2 innan Tre Gånger J slår till. Jens Bergenström trampar runt i hörnet och denna gång trampar han vidare in på kassen och krigar in 1-2. Jon Knuts kommer fri i ett numerärt underläge och lägger in pucken mellan Stefan Ridderwalls benskydd. Slutligen så bryter Jacob De La Rose in med tio minuter och hänger in pucken som betyder 3-2. Tålamod, lite tur och en jävla massa vilja symboliserar Leksands IF just nu. Jag har kritiserat Erik Hanses för han har inte varit i sin bubbla ännu som han var i nästan hela förra säsongen. Och att kritisera målvakten när laget ändå är i delad serieledning känns som ett riktigt I-landsproblem. Hanses får gärna glida in i sin bubbla i morgon när det är seriefinal i Karlskoga mot BIK Karlskoga.
Trots att ekonomin inte är den bästa så är tron på laget tillbaka och att Anders Doverskog är rätt man att få skutan på rätt köl igen tvivlar i alla fall inte jag på. Det känns som cirkeln slöts när Anders blev klubbdirektör. Hans far Björn gjorde nämligen ett jättejobb som ordförande för Leksands IF i slutet av 80 och början av 90-talet.
Vi säger så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar