Nerv är något som gör min passion för ishockey större än den jag känner för andra sporter. Att ligga under med 0-2 inför tredje perioden och vända på det hela genom att göra 3-2 med fem sekunder kvar av matchen är sånt som kan hända i denna underbara sport. Leksand gör en slätstruken figur i två perioder där BIK Karlskoga med hjälp av fantastiskt bra försvarsspel och en superb målvakt mycket rättvist leder med 2-0. Vad som sägs i periodpausen vet jag inte, men enligt uppgifter så ska Jacob Blomqvist pratat en hel del i alla fall.
Vad jag däremot vet är att Leksand kommer ut till tredje perioden där tränare Appelgren/Hellenberg stuvat om i samtliga formationer förutom den med Knuts-Karlsson-T.Forsberg. Det bästa draget som görs är att ungdomskedjen med Jacob De La Rose, Fredrik Händemark och Filip Forsberg åter får kampera ihop och som dom spelar. Tre unga killar som bara älskar att spela ishockey drar igång den stora vändningen med ett fantastiskt mål signerat Filip Forsberg. Patrick Hersley drar sen iväg en puck från blålinjen som Gistedt inte har skuggan av en chans att se. I och med dessa mål så vädrar även publiken att något är på gång och på slutet bärs spelarna fram av en publik som mer eller mindre hjälper spelarna att fullborda vändningen i och med att Mattias Timander skickar iväg ett slagskott i Power Play med fem sekunder kvar av matchen.
På minuskontot denna kväll ska läggas att publiken endast uppgår till 4200 och det är skitdåligt med tanke på att det trots allt handlar om seriefinal. En annan sak som är rätt så kasst är det faktum att vi har en klackledare som gav upp efter elva minuter av första perioden och i stället för att skicka fram andra att sköta den sysslan så kan det lika gärna skitas i klackledare överhuvudtaget. Klacken var inte speciellt bra till en början ska villigt erkännas, men att bara strunta i det är bara skitlöjligt.
Vi säger så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar